IDASVFOTO

Har ni någonsin hamnat i situationen där ingenting går ihop samtidigt som alla pusselbitar faller på plats? När man inte kan koppla verkligheten med sina inre bilder och förhoppningar? Du har något på känn men när verkligheten kommer ikapp så inser du att du inte var beredd på aningarna? Du vill äta kakan men ändå ha den kvar. Du har dubbelmoral. Tankarna sprudlar iväg och du har ingen koll på vad som är bäst och inte. Hjärtat säger varken bu eller bä och du vet att situationen behöver både hjärtat & hjärnan. Vad gör man när båda har slutat fungera?

När vet man att tiden för ärlighet är rätt? Är inte ärlighet alltid det rätta? Visst finns det djupa hemligheter som man över allt annat inte vill dela med sig av men när det längre inte är någon hemlighet, varför då dölja ärligheten när det bara är en tidsfråga tills den ska springa ikapp resten av oss? Jag kan inte förstå, hur kan man utesluta kanske den viktigaste biten för den kanske viktigaste personen. Den personen som hade aningar, personen som känt sig halvt överkörd, men personen som samtidigt lagt ner både omtanke & respekt. Vad gör man när man inser att verkligheten är mitt framför näsan på en? Att inget, inget, kommer bli som förr även om det finns ett ynka litet hopp om detta långt inne i sin själ. Men det ynka hoppet hade blivit mindre p.g.a. förutsättningarnaEtt hopp byggdes upp. Ett hopp om att börja om, ett hopp om en nystart. Ett hopp som bröts ner när verkligheten kom ikapp... Hur ska dom agera? Hur ska han agera? Hur ska jag agera?