IDASVFOTO

Jag ångrar att jag inte stod på mig mer i min uppväxt. Jag lät folk bestämma och köra med mig hur som helst. Jag vågade aldrig säga mina egna åsikter utan höll alltid med alla andra för att bli omtyckt. Från första klass upp till nian var jag den blyga snälla tjejen som inte pratade i onödan, visst med mina vänner gjorde jag det men inte inför folk jag inte kände, inte ens inför min egna klass. Så fort någon visade minsta lilla tecken på att de var sura över något/på mig blev jag jätteorolig och trodde att jag skulle bli lämnad, därav bad jag alltid om förlåtelse och folk (mina vänner) började ta mig för givet. De kunde säga och göra vad de ville för de visste att de skulle få som de ville till slut. Mitt självförtroende fanns nästan inte ens. Jag hade ett fåtal vänner som jag umgicks med väldigt mycket på fritiden men jag träffade inget nytt folk eller gick ut på helger o.s.v.